Är ordlistan språket?

Eva Aniansson*, Svenska Akademien
Eva.Aniansson@Svenskaakademien.se

Ljubomir Devec konstaterar beklagande att SAOL inte vill vara ”en kulturhistorisk källa, utan ’en rättskrivningsordlista över samtidsspråket’”. Och så är det förstås. SAOL är en handbok som ger upplysningar om stavning och böjning av sådana ord som förekommer i samtida brukstexter och som man själv som språkbrukare kan behöva använda, och då vara ”på den säkra sidan”. Kanske finns det flera former som man tvekar mellan. Alternativen kan exempelvis vara mer eller mindre talspråkliga, och vill man då få hjälp att avgöra var gränsen går konsulterar man SAOL.

Devic frågar sig upprört: ”Vilken rätt har SAOL:s redaktion att eliminera tusentals ord från de tidigare upplagorna?” Han undrar vidare vem som granskar dagens ordboks- och ordlisteutgivningar. Jag kan bara svara att om något ska vara en ordlista (inte komplett sådan, det är en omöjlighet) över samtidens språk, så krävs ett grannlaga urval, och då är det inte maffiauttryck som eliminera som bäst beskriver detta arbete. Det är bra många fler än Devic tror, som kritiskt granskar utgivningen av ordlistor. Där ligger många manår. Arbetet sker på språkvetenskaplig grund och med ett ständigt sneglande på både den egna språkliga intuitionen, omgivningens språkbruk och mängder av faktiska texter. När Devic kallar detta ”hastverk” är det svårt att förstå vad han avser, särskilt som även den senaste bibelutgivningen får en släng av sleven. Bibelkommissionen arbetade åren 1973–2000. Den nya psalmboken, som kom 1986, hade också lång tillkomsthistoria. Nu är förstås kontinuerlig ordlisteutgivning och en nytolkning av ett verk som Bibeln vitt skilda saker. Det är också så att det när det gäller t.ex. SAOL och olika ordböcker snarast brukar handla om att användarna vill ha fler, färskare och större verk, oftare och helst gratis.

Devic hävdar att Horace Engdahl i förordet till SAOL skriver att ”svenskan är ett mycket ordrikt språk”. (I själva verket står där: ”En påfallande förmåga att införliva lånord från olika språk och lättheten att bilda sammansättningar gör svenskan till ett av de ordrika språken i världen, i motsats till vad man ibland hör sägas av alltför ödmjuka svenskar.”) Själv menar Devic att detta är allför anspråkslöst och påstår att svenskan är ”ett av världens absolut ordrikaste språk” trots att ”många kasus, sköna ord och epitet under oförklarliga omständigheter försvunnit ur svenskt språkbruk” vilket är en ”stor kulturlingvistisk förlust”. För det första är det inte det lättaste att mäta ett språks ordförråd och jämföra detta med andra språks. För det andra är det omtalade omständigheterna inte det minsta oförklarliga; de reflekterar tidens gång. De är i varje fall inte någon patrull av busar som nattetid går omkring och åderlåter språket.

Devic byter sedan fot och menar att den senaste SAOL innehåller för många nya ord – inte sedan 1950 har ordlistan haft så många nya ord, påpekar han. Men vet han vad det var för speciellt med 1950 års SAOL (för övrigt den första på tjugosju år)? Jo, den förtecknade bl.a. många helt regelbundna sammansättningar. Det innebär inte att SAOL9 automatiskt gjorde svenskan så mycket rikare. Snarare att den dåvarande ordlisteredaktionen arbetade på ett annat sätt.

Att ordlistan idag omfattar ca 125 000 ord innebär inte att svenskans hela ordförråd omfattar 125 000 ord. De är många fler, och antalet tillfälliga sammansättningar är också ord. Det skapas nytt varje dag, en del ord har skiftningar i betydelse efter sammanhang, andra kan vara lite uttjatade modeord som kommer igen för att ge färg åt det som då ska skildras. Nya ord tas in i ordlistan för att de betecknar nyare företeelser – eller faktiskt för att de inte uppmärksammades vid tidigare upplagor, kanske för att de ännu inte nått skriftspråket eller av andra orsaker. Att runt 5 500 ord ”undanröjts” (för att använda Devics språkbruk) hindrar inte någon språkbrukare från att krydda sitt tal med betjäntplats, hövitsmannaskap, fagerlockig, ehuruväl eller lantpolis, men den som gör det får själv sörja för att bli förstådd, precis som vid användningen av mycket nya ord.

Ordlistan är inte språket, och det kan knappast kallas ”språklemlästning av värsta sorten” att låta orden ta igen sig en period. I den materiella världen är auktioner och andrahandsbutiker uppskattade av dem som själva slängt ut sina gamla paltor och möbler. Varför skulle inte orden – och det de står för – kunna ingå i ett kulturarv som förvaltas och finns till hands senare? Väl bevarade i språket, men inte precis i den aktuella samtidsordlistan.

Devic ger exempel på ”historiska ord och bevingade uttryck” som ”bortgallras från ordböcker och ordlistor”: kimbrer (cimbrer), teutoner, vandaler, vender, Vendland, Vendes konung och Serbonian bog. De fyra första orden, som betecknar historiska folkstammar, finns alla förtecknade och förklarade i SAOL13. De tre därpå följande är begrepp som snarare ska förklaras i en encyklopedi, så att man får lite bakgrund till dem. Det finns inget som hindrar att man har både en ordlista och en uppslagsbok i sitt sökande efter ord och sammanhang. Devic beklagar att dessa sköna bortgallrade ord ”ersätts med moderna obegripliga ordkonstellationer, talspråksuttryck och slangord”. Det kanske är just dessa nyare ord som är i behov av råd och SAOL:s omsorger gällande stavning, böjning och - som Devic själv demonstrerar - även när det gäller betydelse.

Devic avslutar: ”Men vårt språk får inte svämma över i en sådan rekordfart, att vår gemensamma historia lemlästas, urholkas och urvattnas till den grad, att vi blir historielösa och rotlösa individer!” Jag vill gärna ge ett råd: Ett bra – eller i alla fall fullt tillgängligt – sätt att inte förlora sina rötter men inte heller skaffa sig skygglappar för samtiden är att använda språket. Att vara nyfiken på ord, använda ord, leta efter bakgrunden till orden, uttrycken, historien sådan den ligger bevarad i språket. Att ta till sig de nya orden och vändningarna, leka med dem, se dem som en gåva som gör livet och tillvaron rikare.

* Eva Aniansson är språkhandläggare vid Svenska Akademiens sekretariat, med uppgift att besvara allmänhetens språkfrågor (inkl. frågor som ställs på webben till Svenska Akademiens ordbok, SAOB).


Åter till ASLA-Information